elstrumpan

Jag är hungrig, men jag kan inte äta.
Jag är ledsen, men jag kan inte gråta.
Jag är trött, men jag kan inte sova.
Jag är förbannad, men jag kan inte skrika.

Som vanligt ångrar jag mig.
Som vanligt vill jag ändra på allt.
Som vanligt har jag gjort fel.
Som vanligt önskade jag att allt blev som förrut.
Som vanligt vill jag bara lägga ner allt och gå vidare.
Men som vanligt är jag för rädd och tror på det lilla hopp som finns kvar.

Ibland glömmer man.
Ibland vill man inte komma ihåg.
Ibland förtränger man.
Ibland förlåter man.
Ibland sårar man.
Ibland älskar man.
Ibland struntar man i det man håller kärt.
Ibland gör man misstag.
Ibland har blivit alltid.
Ibland är varje dag.
Ibland önskar jag att jag kunde ändra mig.
Ibland, ja ibland.

Sitter och tänker på dagen igår. Tror nog att jag aldrig har öppnat mig så mycket får någon innan. Det kändes rätt. Rätt att berätta precis allt. Att få ur sig vad man gick och bar på. Tänk vad saker man säger för att försöka göra en annan person glad igen. Det är lustigt. Jag är verkligen inte bra på att trösta. För det mesta skämtar jag bort det eller säger något som jag hoppas är kul. Jag antar att jag är rädd för att själv bli sårbar. Visa mig svag när jag egentligen borde vara stark. Jag har länge undrat hur jag ska klara av att inte gråta och inte visa mig känslosam. Om saker och ting ska fortsätta som de gör lär det inte dröja alls länge. Även jag har en punkt då allt bara spricker och tårarna strömmar ut. Då den dagen kommer när någon nära får se mig gråta, då lovar jag att inte glömma berätta det. Det kommer bli en sensation, ingen har sett mig gråta, absolut ingen eller jo, min syster, men ingen annan.

P.s! Should I let you go? D.s!